4 September - jaaa
och även jag saknar tryggheten som fanns, tyggheten,stabiliteten
och allt där imellan. Jag saknar ofta de som funnits, de som passerat
och de som är totalt borta.. Kommer samma saker komma och gå igen?
De är så farligt, så farligt att göra så som man gör mot sig själv.
Åhh.. jag vet jävla väl hur fel de är, ändå så kan jag bara inte.. Känns som
jag är fast. Så jäkla fast att jag får panik, vill nog egentligen bara släppa
greppet, ta ett steg åt sidan och skratta åt mig själv.. Istället gör jag de hela
tvärtom. Jag låter mig hållas fast, jag står mitt i skiten och jag gör ingenting
förutom att vara glad ibland för de lilla och vara ledsen för de stora.. Är de rätt ?
När jag inte längre vinglar omkring som jag gör, när jag
står stadigt med hjälp av mig själv och ingen annan.
Då, då ska jag se tillbaka och ångra mig för allt jag inte gjorde.
Eller snarare allt jag gjorde. För nu spelar de ingenroll, jag är den
som alltid gör som jag vill, alltid gör de jag känner för och inte tänker alls.
Men hur bra är de ?
Den dagen jag känner samma känsla igen ska jag inte tappe greppet om de
hela och verkligen tänka till innan. Jag är född till en sån som både vill ha och inte.
Men de funkar inte så, de vet ju även jag.. Men bryr jag mig? Nej.. Så fort de blir
jobbigt vänder jag ryggen till, sträcker på mig lite extra, får fram den där blicken
som säger " de tar inte på mig.. Jag bryr mig inte.." Men egentligen vill jag ju bara
skrika rätt ut att de går inte, de funkar inte. Dra ner mig på backen och få tillbaka
mig till verkligheten. jäkla jäkla jag. Hur smart är man? Hur dum är man?
Vad går gränsen om rätt och fel? Om hur de ska vara och inte vara ?
Vem vet egentligen och vem har svaren? Inte är de jag iallefall..
De hela handlar inte om hur man mår, utan hur man fungerar.
De här är mitt sätt, dock visar jag de inte..
varsegod.
och allt där imellan. Jag saknar ofta de som funnits, de som passerat
och de som är totalt borta.. Kommer samma saker komma och gå igen?
De är så farligt, så farligt att göra så som man gör mot sig själv.
Åhh.. jag vet jävla väl hur fel de är, ändå så kan jag bara inte.. Känns som
jag är fast. Så jäkla fast att jag får panik, vill nog egentligen bara släppa
greppet, ta ett steg åt sidan och skratta åt mig själv.. Istället gör jag de hela
tvärtom. Jag låter mig hållas fast, jag står mitt i skiten och jag gör ingenting
förutom att vara glad ibland för de lilla och vara ledsen för de stora.. Är de rätt ?
När jag inte längre vinglar omkring som jag gör, när jag
står stadigt med hjälp av mig själv och ingen annan.
Då, då ska jag se tillbaka och ångra mig för allt jag inte gjorde.
Eller snarare allt jag gjorde. För nu spelar de ingenroll, jag är den
som alltid gör som jag vill, alltid gör de jag känner för och inte tänker alls.
Men hur bra är de ?
Den dagen jag känner samma känsla igen ska jag inte tappe greppet om de
hela och verkligen tänka till innan. Jag är född till en sån som både vill ha och inte.
Men de funkar inte så, de vet ju även jag.. Men bryr jag mig? Nej.. Så fort de blir
jobbigt vänder jag ryggen till, sträcker på mig lite extra, får fram den där blicken
som säger " de tar inte på mig.. Jag bryr mig inte.." Men egentligen vill jag ju bara
skrika rätt ut att de går inte, de funkar inte. Dra ner mig på backen och få tillbaka
mig till verkligheten. jäkla jäkla jag. Hur smart är man? Hur dum är man?
Vad går gränsen om rätt och fel? Om hur de ska vara och inte vara ?
Vem vet egentligen och vem har svaren? Inte är de jag iallefall..
De hela handlar inte om hur man mår, utan hur man fungerar.
De här är mitt sätt, dock visar jag de inte..
varsegod.
Kommentarer
Trackback
