tänkte jämföra mitt liv. Hur de såg ut för ett år sen och hur de ser ut idag.
För ett årsen skulle jag firat 1 år och 5 månader med joachim och längtade säkert
efterdagen då vi grattade " oss " till att vara så bra tillsammans.
Jag var kärare än någonsin, tror aldrig jag vart så kär som jag var i joachim?
Känns konstigt att säga och de tar så hårt på min kropp att skriva de..
För jag var sjukligt kär. Jag hörde någon säga varje dag att "jag älskar dig"
och veta att människan verkligen menade de..Medans nu vågar jag knappt
läsa att någon annan älskar en människa. Jag undviker att gå in på folks
bilddagböcker där jag vet att jag kan stöta på söta pussbilder och texter där
de står "du&jag föralltid".. Hur konstigt är de inte ? Jag vänjer mig aldrig med känslan
av att vara "Själv". Jag kan fortfarande slänga ur mig att " men så är min pojkvän med"
Men vilken pojkvän? För ett år sen mådde jag kanske inte bättre än nu? men heller inte sämre.
Jag visste precis vad jag ville med mitt liv.  Jag visste att den här människan kommer jag gifta
mig med. Jag var nästintill 100% säker på att de var så. Men De var för ett år sen.
Nu tar jag dagen som den kommer och de känns betydligt mycke lättare.
Lättare att inte behöva anpassa mig efter någon. Kunna slippa planera för att
få ett liv som mitt att gå ihop. Jag slipper bråka med någon jag älskar och jag
har kommit på att jag gråter absolut inte lika ofta? Men när jag grät var de ju för att
jag var rädd. Inte så ofta för att jag blivit sårad. Och att då veta att man har en famn att
gråta i, bara tanken får väl en människa lugn?

De där vart kanske in en jämnförelse utan bara en massa som finns inut i en.

Men jag kan säga att för sen trodde jag inte att jag skulle kunna stå upp om
de här hade inträffat. Utan skulle nog fortfarande, efter snart 2 månader gråta
mig till sömns...

vad vet man?
vad kan man?
hur GÖR man?

hörs