påminner, och de svider så fasligt så de är sjukt.
man gör allt som står i sin makt för att strunta i de
och verka oberörd, men hur lätt är de ?

Bex " Liiinn,sluta tänk "
Linn " vaa, neej, eller..hehe "
Bex " Man ser så jävla väl på dig.."
Linn " okej.. nu ska jag skärpa mig.."


--
jag försvinner helt, de bara svartnar och jag får hålla
i mig för att stå kvar. för att inte falla omkull och bara ligga där.
De hela känns ibland som en hemsk jävla mardröm.
Hur kan ena sidan vara så bra och spännande ? Medans den andra
vara som ett svart hål av, ja de finns inte ens ord ?

Ibland hatar jag dig för de här.
och de kommer jag fortsätta med tills
jag bara kan skratta åt de hela och lämna
de med lättnad. För innerst inne vet jag att
de är precis de jag kommer att göra.
Ingen är värd de här, inte ens du..

Och fråga inte