jag säger det stammandes.
Jag har en pojkvän, tror jag/vet jag.

och för ovanlighetens skull, älskar jag det.
alltså själva situationen. ni vet, att kunna säga
de högt och tydligt. att vara stolt över de, att
bli glad varje gång mobilen piper och "hans"
namn pryder mobildisplayen så mycke bätte än andra namn.
när man går och ler så där utan nån bra anledning egentligen,
en man saknar när man ligger själv i sängen och ja.
ni vet vad jag menar va ?

rätt grymt.
rätt jävla grymt för att vara jag.

linnsie goes happy.

hörs era okära jävlar