jag brukar inte klaga, men fan nu gör jag de.
imellan åt känns de som att armen ska ta död på
mig. "hur ont du än han så blir de bättre, hur ont
du än har är de någon annan som har ondare "
kloka ord och jag försöker verkligen tänka på de.

han som opererade mig hade tydligen svårt
att hålla sig för skratt på uppvaket när han
såg mig ligga där. Mitt ansikte var förvridet av smärta
tårarna sprutade omedvetet och ändå log jag
tydligen och försöker skratta bort de hela.
" De är konstigt att hon har kunnat vart så här
cool under alltihopa, ge henne mer morfin, de är
synd om henne "

haha galet var de allt.

nej nu ska jag peta i mig lite skit
så jag kan sova lite.

hörs

vi mätte fötter !:)


jag chilladeeeeeeeee