bara lägga mig ner och släppa hårdheten för ett slag.
gråta i någons knä, tycka synd om mig själv och höra
att " allting kommer bli bra ". De är så sällan jag känner
känslan, sällan jag känner nått i huvudtaget.
vill fan inte känna efter, vill inte veta vad jag gått miste om.
Även om jag innertinne vet precis. Precis vilket jävla dåligt
val jag gjorde. Men vad spelar de för roll?

usch dom senaste dagarna har de verkligen vart negativt.
Handen funkar verkligen inte som den gjort innan, och
eftersom jag skjuter iväg smärtan så blir jag istället
tjurig. Och de resulterar till ett helvete.

De här är ett sånt där inlägg man ångrar så fort man loggat
ut och stängt av datorn. Jag hatar att visa svaghet.

GODNATT